Det är fyra olika faser som man delar in läkningen av ett sår i. Dessa faser är homeostas, inflammation, proliferation och remodulering. Det första som sker efter att vi fått en skada i huden är att det börjar blöda. När vi får en blödning kommer olika strukturer (blodplättar, fibrin, fibronectin, och glycoproteiner) i det skadade området att skapa en vasokonstriktion, vilket innebär att kärlen drar ihop sig för att stoppa blödningen. Vid blödningen kommer blodplättarna i kontakt med kollagen och andra ämnen som finns utanför cellerna (matrix). Denna kontakt startar en frisättning av growth factor, tillväxtfaktor. Growth factor ser till att blodet börjar koagulera och vi får den första fasen i läkningsprocessen. Denna första läkningsfas kallas homeostas, och under den fasen bildas fibrin och andra liknande stödjevävnader som bildar ett provisoriskt material i området runt cellerna som kallas matrix.  Growth factor är viktiga cytokiner som initierar den andra fasen i läkningsprocessen vilken är en inflammation. Under inflammationsfasen utsöndrar growth factor (PDGF) exotoxiner som gör att celler inom immunförsvaret blir aktiva.

Under inflammationsfasen börjar makrofager, neutrofiler och fibroblaster bli aktiva. När dessa är aktiva utsöndras ännu mera cytokiner som drar till sig ännu fler immunceller. Inom 24 timmar är det full aktivitet där skadan skedde. Neutrofilerna har börjat städa ut såret på främmande ämnen och denna process med att rensa ur såret kan vara upp till en vecka. Under den akuta inflammationsfasen är det en annan immuncell, mastocyterna som tillsammans med neutrofilerna frisätter olika typer av enzymer som skapar symtomen på inflammationen, vasodilatation (vidgning av blodkärlen), värmeökning, rodnad, svullnad och smärta. Efter 8-14 dagar efter skadan när såret är rengjort så påbörjas den tredje fasen i läkningsprocessen som kallas proliferation. Under denna fas börjar fibroblaster att ta sig till det område som kallas matrix där det skapades provisorisk läkning under den första fas av läkningen. Den provisoriska läkningen ersätts nu med stora mängder kollagen för att verkligen förstärka det skadade området. Det är fibroblasterna som producerar kollagenet, och det finns även en annan typ av cell (myofibroblaster) som har förmågan att dra ihop såret. När såret/skadan är ihopdragen och matrix är förstärkt så påbörjas den sista fas i själva läkningen. Denna fas kallas för remodulering, och denna fas kan vara under flera år. Remoduleringen som sker är att kollagenet ändrar skepnad från typ 3 till typ 1. Typ 1 kollagen har betydligt mindre fiber och ligger huller om buller om man jämför med ett område som aldrig skadats. Kollagen typ 1 är starkare och mera hållfast men betydligt mindre elastiskt.Läkningsprocessen ser precis likadan ut vid exempelvis inre organ då man opererat och skurit genom hud, fascia och muskler.

Ärr och ärrvävnad har olika utseende. Man säga att ärr är den (hud)vävnad som ersätter normal vävnad efter en skada. Det är en del av den naturliga läkeprocessen. Ärrvävnad ser även olika ut i sina stadier av läkningsprocessen. Under den första tiden av processen ser vävnaden annorlunda ut än den omgivande huden, och kan vara svullet samt ha en rödaktig ton. Med tiden ombildas vävnaden till mer normal ärrvävnad som är mindre svullet och sticker ut mindre. Den tiden det tar för ett ärr att lägga sig varierar mycket, det kan röra sig om veckor till flera år. Man kan snabba läkeprocessen och minska ärrvävnadens synlighet med ärrsalvor och tejp.  För en del personer syns ärren nästan inte alls medan för andra människor syns dessa mycket tydligt även efter läkningsprocessen. Ärr försvinner inte naturligt och kommer inte till 100% att se ut som den den oskadade omgivande huden. För att ärr ska bildas måste en skada gå djupare än det yttersta hudlagret(epidermis). Fysiska och mekaniska skador står för den största delen av alla ärr. Olyckor och operationsärr är bland de vanligaste orsakerna. Brännskador är också en vanlig orsak. Andra vanligt förekommande orsaker är köldskador, infektioner samt kraftigt inflammatoriska processer som exempelvis acne. Olika typer av ärrvävnad varierar, men en enkel uppdelning är:

Insjunkna ärr
När fettet under huden, är skadat brukar denna vävnad inte återbildas. En defekt som ofta inträffar under dessa omständigheter är att huden blir insjunken. Denna typ av ärr är bland de ärr som upplevs som bland de mest fula ärren. Denna typ av ärr uppkommer vid acneärr eller felaktig behandling av keloider eller vid Hypertrofa ärr. 

Keloida och hypertrofa ärr
Detta fenomen kallas för två olika namn. Om ärrvävnadens tillväxt är begränsad till det ursprungliga ärrets storlek kallas ärret hypertrofiskt och om det växer utanför ramarna för den ursprungliga skadan så kallas ärret ett keloid. Risken att drabbas av keloid eller hypertrofa ärr är till stor del ärftlig. Individer med mörka hudtyper är en grupp som drabbas oftare än andra. Risken att drabbas varierar även med vart på kroppen ärret finns, det är större risk att drabbas på överkroppen och lägre risk att drabbas på underkroppen. Även ålder spelar en roll, de som är i åldrarna 10-30 löper störst risk att drabbas.

Atrofiska ärr
Atrofiska ärr är motsatsen till hypertrofa ärr och keloid.  Denna typ av ärr kännetecknas av att huden ovanför ärrområdet är tunn och skör. Detta tillstånd inträffar oftast i de centralare delarna i ett ärr när det är utvidgat. Andra omständigheter som kan orsaka atrofiska ärr är överbehandling med kortisoninjektioner.

Ärrkontraktur eller sammandraget ärr
Denna typ av ärr uppstår i de flesta fall när en större yta är skadad orsakar ärrbildningen också en sammandragning huden. Sammandragna ärr bildas ofta i samband med brännskador över större områden.

Hyperpigmentering och hypopigmentering
Dessa är två kosmetiskt störande sorters ärr Hyperpigmentering kan beskrivas som att ärrvävnaden antar en mörkare ton än den omgivande huden. Missfärgningen kan vara tillfällig eller permanent. Individer med mellanmörka hudtyper löper större risk att drabbas av permanent hyperpigmentering. Permanent hyperpigmentering inträffar när pigmentet som ger ärrvävnaden en mörkare ton ligger djupt i ärret, tillfällig pigmentering inträffar när missfärgande pigment bara finns ytligt i ärret. Hypopigmentering är relaterat till hyperpigmentering, men fungerar tvärtom. Ärret antar en betydligt ljusare färg än den omgivande huden. Att ärret är ljusare inträffar relativt ofta som ett slutresultat mognadsprocessen för ärr. Andra orsaker som kan ge upphov till ljusare ärr är för djup kemisk peeling eller slipning av huden, efter brännskador samt efter överbehandling eller felbehandling med laser.

E-dermastamp är ett registrerat varumärke på en av de bästa pennorna för microneedling. Det finns ett par andra bra märken också och väldigt många billiga kopior. Det är viktigt att det används originalnålar till behandlingen, att de är sterila och av bra kvalité så att man inte skadar huden istället.

De svåraste ärren att behandla är smala mycket djupa ärr, ser ut som om man har stuckit en synål in i huden och de så kallade Box scars (ser ut som om man har stansat ut en grop ur huden 1-2 mm stor och någon mm djup). E-dermastamp och TCA peel kan ge viss förbättring av de allra mildaste ärren. Här kan det behövs fraktionerad CO2, koldioxidlaser. Den ger förbättring på både atrofiska och hypertrofiska acneärr. Sanningen är att man inte kan ta bort ärr, behandlingar kan bara förbättra dem.